Vad är hjärnan, egentligen? Metaforer som lett oss rätt och fel.
- jonashjalmar
- 26 feb.
- 26 min läsning
Från en krusad yta likt kopparslagg, till ett skafferi, via en lite mer avancerad telegraf
Hjärnan är oerhört häftig. Men vad är den egentligen? Det är dags för en liten historiebeskrivning om människors sätt att beskriva hjärnan och förståelsen för våra mentala förmågor. Här beskriver jag hur människor försökt att förstå hjärnan genom historien. Du kommer att lära dig att det inte varit någon spikrak väg från de första upptäckterna om hjärnans funktion, fram till den plats där kunskapsläget befinner sig idag – och att en hjärna kan liknas vid lite vad som helst.
Imhotep var en vanlig läkare som blev kallad "medicinens gud". Tänk den läkare som vågar ta det namnet i våra dagar. Men Imhotep levde för 3000-5000 år sedan och konkurrensen då var inte lika stor liksom det kritiska tänkandet inte var lika utbrett.
En dag fick Imhotep in en patient med kraftiga skallskador. Så kraftiga att det var ett öppet sår i skallen. Han noterade då en grå massa innanför det uppfläkta skallbenet. Det liknade ”en krusad yta likt kopparslagg”. Patienten hade tappat talförmågan och drabbades av kraftiga kramper och skakningar(*). Hur det gick för patienten står inte nedtecknat. Men vi kan gissa att det inte såg särskilt ljust ut, och att det är en klen tröst att bli omskriven i ett blogginlägg om metaforer för hjärnan såhär, 3,000 – 5,000 år senare.
Några tusen år senare levde Hippokrates, känd som den moderna läkekonstens grundare. Han byggde sin förståelse för människokroppen på sin världsbild, på det kunskapsläge som rådde under hans livstid. Något av det senaste för 2,500 år sedan var strömningslära. Alltså den del av fysiken som beskriver hur olika vätskor påverkar varandra.
Jag tänker mig att Hippokrates då och då tog en promenad för att skingra tankarna. Kanske när han kört fast rejält i sina försök att förstå människokroppens funktion. Han gick då förbi en nybyggd damm, från vilken vatten leddes ner till en närbelägen by. När han betraktade det uppdämda vattnet nåddes han av en aha-upplevelse.
Om en uppdämd flod kunde få en hel dal att torrläggas samtidigt som en annan dal som började sjuda av liv, då borde väl detsamma gälla för människokroppen?!
Kanske ett stopp i flödet för någon av kroppens vätskor hade samma effekt på individens hälsa som vattnet i dalen?!
Det var kanske inte exakt så det gick till, men poängen är att Hippokrates fick för sig att kroppens funktioner var beroende av flödande vätskor. På samma sätt som ett hydrauliskt system är beroende av flödande vätskor. Hippokrates var inte mer än människa och människor har i alla tider förklarat komplicerade fenomen med metaforer. Det blir extra tydligt när vi intresserar oss för människans förståelse för hjärnan och dess funktioner.
Vid samma tid skedde ett skifte i den grekiska överklassens fritidsintressen. Från ett fokus på kroppsliga aktiviteter som brottning och löpning började många att intressera sig för tänkande, filosofi och kultur. Det fick de fysiska aktiviteterna att stå lägre i kurs.
En av de stora tänkarna, Platon, råkade befinna sig mitt i detta skifte. I sin ungdom var han en framgångsrik brottare. Han identifierade sig så mycket med brottning att han rent av bytte namn från Aristocles till Platon. Platon betyder nämligen ”bred”, en hyllning till hans breda ryggtavla. Med tiden övergav han brottningen till förmån för tänkande (hade Platon levt idag hade han troligtvis blivit forskare i psykologi, vad annars?!). Men, när Platon levde ägnade han sig åt filosofi. Han var säker på att både fysisk aktivitet och mental ansträngning var viktiga att kultivera (*).
Men Platon var i minoritet. De flesta av dåtidens tänkare försökte övertyga sina medborgare om att logiska resonemang var mycket viktigare än idrott och lek. Något som mest ansågs som ett löjligt tidsfördriv. Xenofanes, en samtida filosof, beskrev det på detta vis:
”en man som är mästare i brottning eller boxning får visserligen en hedersplats… men han är inte lika aktningsvärd som jag. Min visdom står högre än styrkan hos män eller hästar” (*)
Man kan ana en viss avundsjuka hos Xenofanes, liksom man kan ana en avundsjuka hos dagens akademiker som tittar snett på välbyggda och populära idrottsstjärnor. Men Xenofanes var inte ensam. Han fick medhåll av bland andra Isocrates, som sa att många människor ”håller med om att psyket är viktigare än kroppen”. Deras åsikt stämde överens med den rådande hos överklassen i Aten och resten av Grekland vid denna tid (*).
Xenofanes och Isocrates tankegångar utgjorde starten på ett missförstånd som hängt med ända till våra dagar. Ett missförstånd som har betydelse för vår syn på hjärnan och neurovetenskap än idag. I uttalandet att ”psyket är viktigare än kroppen” uttalar Isocrates en uppdelning mellan psyke och kropp. Som om de inte hörde samman utan var tydligt separerade från varandra. Detta är något som återkommit genom historien, ända fram till våra dagar.
Tankesättet fördes vidare, och förstärktes, av en av västvärldens mest inflytelserika tänkare, Aristoteles. Han gick så långt som att påstå att ”då de två sortens [intellektuella och fysiska] ansträngning naturligt motverkar varandra, utgör ansträngning av kroppen ett hinder för intellektet, och ansträngning av intellektet ett hinder för kroppen” (*).
Vid denna tid var det fortfarande inte solklart att hjärnan var föremål för psyket. Aristoteles var övertygad om att både tankar och känslor hade sin bas i hjärtat. Den slutsatsen hade han dragit efter att ha observerat skadade djur och konstaterat att deras hjärnor var kalla och inte reagerade på beröring. Hjärtat däremot, började pumpa så fort ett djur blev upphetsat eller skrämt, och var dessutom mycket varmare än hjärnan (*). Aristoteles åsikter om uppdelningen mellan kropp och intellekt slog rot och växte till en ren avsky för fysisk aktivitet. Och en allt tydligare uppdelning mellan kropp och psyke.
Några hundra år senare hade det romerska riket makten över en stor del av medelhavsområdet. Staden Rom utgjorde världens ekonomiska och intellektuella centrum. En av tidens främsta läkare var Galenos. Han var en pionjär gällande anatomi och gjorde grundliga undersökningar av olika kroppar. Dock inte människokroppar, utan kroppar som tillhört apor och oxar. Något som skulle komma att vålla vissa bryderier hos dem som läste Galenos skrifter många år senare. Du ska snart få reda på varför. Han var en av de första som konstaterade att nervsystemet och hjärnan bestod av samma material. Han var också en förespråkare för tankesättet att kroppen och psyket var åtskiljda. Kroppen var en bärare av psyket, som enligt Galenos hade sin bas i hjärnan, som han trodde var mottagare av alla sensationer och skapare av tankar. Galenos gick så långt att han påstod att atleter inte hade några intellektuella kvaliteter. De, med sitt fokus på kroppen, kunde inte tänka logiskt utan var ”likvärdiga med grisar” (*). Det är inte många forskare i anatomi eller fysiologi som idag skulle säga samma sak om de mentala förmågorna hos elitidrottare.
Sedermera kom kristendomen att sträva efter större makt och inflytande. Uppdelningen mellan kropp och psyke stämde bra med deras agenda. Munkarna och prästerna hävdade att hjärnan visserligen var betydelsefull för sensationer, minne och resonemang, men samtidigt alltför världslig för att kunna fungera som en länk mellan den fysiska kroppen och den gudomliga själen. Och eftersom själen skulle nå frälsning var kroppen, inklusive hjärnan, ett nödvändigt ont. En ointressant klump av kött som bara vill ägna sig åt syndiga saker som att leka, dricka alkohol och ha sex. Därför var man tvungen att gå hårt åt sin kropp och tvinga den till lydnad för att själen skulle kunna komma till sin rätt. Paulus uttalande i Korintierbrevet utgör bara ett exempel:
”I stället är jag hård mot min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv komma till korta när jag predikar för andra.” (*)
Under medeltiden skedde därmed en stagnation i kunskapen om hjärnan.
Det som hände, det hände i mellanöstern. Islamska civilisationer översatte och spred skrifter av exempelvis Hippokrates och Galenos. Och på 1000-talet genomfördes de första strukturerade kirurgiska ingreppen för skallfrakturer och skador på ryggraden, med varierande framgång, av läkaren Al-Zahwari i nuvarande Spanien. Han lyckades exempelvis behandla barn med vattenskalle genom att öppna upp deras skallben och avlägsna överflödig vätska (*).
Att det sedermera kom att bli en renässans i Europa, och en medföljande vetenskaplig revolution, kan vi till stor del tacka de islamska civilisationerna för (*). Andreas Vesalius var en nyfiken snubbe som snappade upp deras arbete och sammanställde ett praktverk om anatomi, Om människans uppbyggnad. Där tog han avstamp i bland andra Galenos skrifter. Till en början ville Vesalius ta den lätta vägen och kopiera skrifterna rakt av. Med tiden insåg han dock att Galenos obduktioner var gjorda på just apor och oxar. Inget perfekt underlag för att beskriva människor anatomi. Då fick han ta ett steg tillbaka och själv göra grovjobbet genom att obducera människor. Snart förstod han dock att obduktioner inte var en bra metod för att förstå hjärnans funktion.
”Hur hjärnan sköter sina funktioner såsom fantasi, resonemang, tänkande och minne… kan jag inte bilda mig en uppfattning om. Jag tror inte heller att något mer av detta kommer att fås reda på genom anatomi” (*)
Nu är vi framme vid mitten av 1500-talet. Ännu var Hippokrates idéer om flödande vätskor i kroppen fortfarande dominerande för förståelsen för kroppens funktion. Den hade utvecklats till viss del. Nu visste man exempelvis att hjärtat var den pump som fick blodet att cirkulera i kroppen (*). Vid denna tid skedde också en teknisk utveckling, som gjorde att även synen på människokroppen och hjärnan förändrades.
Du som läser känner säkert till namnet Rene Descartes. Han är känd för eftervärlden för sina bidrag vad gäller vetenskapsfilosofi. Descartes hade också ett stort intresse för hjärnan, nervsystemets funktion och förhållandet mellan kropp och psyke. Han levde i en tid då kunskap om mekanik gjorde stora språng framåt. Detta kom att påverka hans sätt att förklara kroppen och psyket. Liksom Hippokrates förklarat kroppens funktioner med strömningslära, vätskor som flödade, förklarade Descartes kroppen med termer från mekaniken. Han liknade en frisk kropp vid en välgjord klocka, med alla dess komponenter inställda och justerade för att fungera i symbios (*).
Han talade om människokroppen som en maskin, som via tallkottkörteln är kopplad till ett tänkande psyke som står utanför själva kroppen. Descartes drog denna slutsats då han antog att människor var det enda djur som kunde tänka, och att människor så vitt han visste (dock felaktigt) var de enda djuren med en tallkottkörtel (*).
Dessa tankegångar spädde på den redan påbörjade uppdelningen mellan kroppen och psyket. Descartes spann på sina föregångare Aristoteles och Galenos när han sa:
”det finns inget i kroppen som hör till psyket, och inget i psyket som hör till kroppen” (*)
Tanken att kroppen bara är något mekaniskt, att hjärnan bara är en del av den, och att psyket något separat, har följt med generation efter generation under de senaste 400 åren och finns kvar än idag (*). Det är dessutom orättvist att klandra Descartes för att han inte förstod hjärnans betydelse för vårt mentala liv. Om du idag, år 2019, följer med vid en obduktion för att få dig en titt på en hjärna, ser du inget annorlunda än det Imhotep eller Descartes såg under sin levnad. En gråaktig, svampig massa. Det verkar otroligt att detta organ ska ha så stor betydelse för våra mentala förmågor. Då ligger det nära till hands att förklara psyket som något metafysisk, något som inte går att se med blotta ögat, separerat från kroppen.
Men med tiden har vi människor kunnat se desto mer med blotta ögat. Med hjälp av mikroskop och andra instrument för att observera aktivitet i hjärnan och resten av nervsystemet. Utvecklingen av mikroskop möjliggjorde för forskare att upptäcka såväl vanliga celler, som det invecklade nätverk av trådar som utgör nervsystemets minsta beståndsdelar, neuroner. Den forskare som först identifierade neuroner var en av sin tids giganter, Hermann von Helmholtz. Han levde i mitten av 1800-talet och var intresserad av både det ena och det andra, såsom optik, termodynamik och fysiologi. Liksom Hippokrates och Descartes använt sig av sin samtids fräckaste uppfinningar för att förklara kroppens komplexitet, använde sig von Helmholtz också av en metafor i tiden för att förklara kroppens och nervsystemets funktion. Von Helmholtz förstod att neuroner skickar elektriska signaler genom hela nervsystemet. Då var det helt naturligt att likna hjärnan vid en av tidens hetaste uppfinningar. Spjutspetsen av mänsklig ingenjörskonst. Von Helmholtz menade att hjärnan var som en telegraf (*).
Nu gick utvecklingen snabbt och hastigheten skulle bara öka. Snart upptäcktes både hur enskilda neuroner är uppbyggda och hur den elektriska aktiviteten i och emellan dem fungerar. Det ledde till att Camillo Golgi och Santiago Ramón y Cajal delade Nobelpriset i medicin år 1906.
Under resten av 1900-talet har den teknologiska utvecklingen gjort det möjligt att mäta såväl elektrisk aktivitet som blodflödet i hjärnan med relativt stor precision. Det gör att det går att identifiera vilka områden i hjärnan som är involverade vid olika typer av uppgifter. Kunskapen har ökat i takt med utvecklingen av datorer. Nu kan vi spara, analysera och sprida information med en hastighet som var otänkbar för bara 100 år sedan.
Under det 1900-talet har vår förståelse för hjärnan och människors tänkande ökat lavinartat, vilket kommit att kallas ”den kognitiva revolutionen”. Med tiden har de flesta, för att inte säga alla, forskare dock insett att von Helmholtz sätt att likna hjärnan vid en telegraf har vissa brister. Nu när det existerar maskiner som kan tänka, eller åtminstone utföra logiska beräkningar, har datorn tagit över som dominerande metafor. Denna datormetafor har fått fäste både bland forskare och andra. Psykologiforskaren Daniel Kahneman, som räknas till en av tidernas mest framgångsrika psykologiforskare, skriver exempelvis i sin bok Tänka, Snabbt och Långsamt att:
”i vårt huvud har vi en märkvärdigt kraftfull dator” (*)
Och du talar väl gärna om din hjärna (jag vet, sliten ordvits, men lite kul) som en dator? En maskin för att processa information, som kan lida brist på minne, och som är programmerad för vissa beteenden.
Och där är vi idag, i det som kallats ”hjärnans århundrade” (*). Där Barack Obama under sin tid som president i USA förklarade att 100 miljoner dollar skulle avsättas för att revolutionera vår förståelse för hur hjärnan ”sparar, processar, använder, lagrar och återhämtar stora mängder information” (*). Där EU spenderat motsvarande 1,3 miljarder dollar på Human Brain Project med målet att på tio år skapa en datorsimulering av den mänskliga hjärnan, bara för att två år in i projektet inse att projektet var överoptimistiskt och lägga ner det helt och hållet (*). Och där en av vår tids mest omtalade entreprenörer Elon Musks företag Neuralink utvecklar produkter som ska koppla samman hjärnan med datorer, med målet att uppgradera mänskligheten (*).
Som alla metaforer är dator-metaforen hjälpsam ibland och hämmande ibland. Det finns trots allt inga (eller åtminstone endast ett fåtal) människor som påstår att hjärnan faktiskt är en dator, utan enbart att vi kan förklara psyket med samma principer som vi förklarar datorer och IT. Men det blir problem när man använder metaforer alltför bokstavligt i sin förståelse för hjärnan. Det kan leda oss fel i vår strävan efter större kunskap. Om man tänker på hjärnan som en klocka, en telegraf eller en dator, är det lätt att forma felaktiga hypoteser och arbeta alltför länge med att försöka bekräfta dem. Tankesättet att en enstaka region i hjärnan, likt en komponent i en dator, skulle vara ansvarigt för att lagra minnen. Det har lett till en lönlös jakt efter hjärnans minnescentra.
Metaforer för hjärnan som lett oss fel, 1: Minns du var minnet sitter?
Om du beger dig till Harvarduniversitetets avdelning för psykologi kommer du att möta stora välklippta gräsmattor omgärdade av trevåningsbyggnader i tegel. Hade du varit där för 100 år sedan hade det sett ungefär likadant ut. Det är en plats som varit central i psykologins historia i allmänhet, och för minnet i synnerhet.
Under 1910-talet utförde psykologiforskarna Karl Lashley och Shepherd Franz en rad studier där de försökte förmå råttor att glömma vägen genom en labyrint. Förmodligen hade de helst bedrivit sina studier på människor, men de använde en metod som inte skulle vara etiskt försvarbar. De avlägsnade nämligen delar av råttornas hjärnor. De ville helt enkelt veta vilken, om någon, del av hjärnan som var avgörande för att råttorna skulle glömma vägen genom labyrinten.
Men oavsett vilken del av råttornas hjärnor de avlägsnade, lyckades de inte skapa den sortens av minnesförlust. De råttor som gått genom labyrinten en gång tidigare, presterade lika bra eller bättre oavsett vilken del av hjärnan som blivit bortopererad. Och då försökte Lashley och Franz ändå med varje tänkbar del av råtthjärnan (*). Denna, och forskarnas efterföljande studier, gjorde att de drog slutsatsen att minnet inte är placerat i en specifik del i hjärnan, utan fördelat över alla dess regioner (*).
Så, under 1950-talet, klev minnesforskningens superstjärna in på den vetenskapliga arenan. Det var dock ingen up-and-coming professor med fräscha teorier. Det var en patient med initialerna H.M. Han levde mellan 1926 och 2008. I sjuårsåldern hade H.M ramlat på sin cykel, vilket man tror blev startskottet till ett liv som inte skulle likna många andras. En tid efter cykelolyckan började H.M få krampanfall. Dessa ökade i styrka och omfattning, ända upp till 27-årsåldern. Så till den grad att han inte kunde leva ett normalt liv trots kraftig medicinering. En läkare, William Scoville, erbjöd sig att utföra en avancerad form av lobotomi. Scoville skulle skära loss små delar i det som kallas temporalloben. Ett ingrepp som tidigare varit framgångsrikt i behandlingen av psykotiska patienter. Efter ingreppet, som utfördes år 1953 på Hartford Hospital i Connecticut, dämpades visserligen H.M’s epileptiska anfall. Men det hade en bieffekt. Och en ganska dramatisk sådan. H.M kunde inte forma några nya minnen. Han hade drabbats av så kallad anterograd amnesi (*).
H.M blev unik, då det tragiska resultatet av operationen gjorde att inga fler liknande ingrepp utfördes. Men minnesforskare flockades kring honom för att förstå hans tillstånd. Oavsett vilken information man gav honom, och på vilket sätt man gav den till honom, förmådde inte H.M forma några nya minnen. Han glömde händelser i vardagen i samma stund de skett och underskattade även sin ålder. Samtidigt förlorade han inget av sin intellektuella förmåga eller uppmärksamhet. Han beskrev själv sitt tillstånd som att ”det känns som att ständigt vakna upp ur en dröm”. Han kunde bli uppmärksam på sin omgivning, var han befann sig och att det fanns människor i rummet, men hade ingen aning om vad som hänt några sekunder dessförinnan (*).
Vad var det som hade hänt? Kirurgen Scoville rapporterade att han hade skurit bort det område som kallas hippocampus, i H.M’s båda hjärnhalvor (hjärnan är nämligen uppdelad i två hjärnhalvor och varje sida har en hippocampus). Det fick forskarna att intressera sig för just hippocampus betydelse för minnet. Det stämde väl överens med rådande dator-inspirerade trend, att leta efter en region i hjärnan som fungerade som processor eller lagringsplats för minnen. Och studierna av H.M bidrog starkt till slutsatsen att hippocampus är avgörande för att forma nya minnen och, likt en dirigent i en orkester, är den del som leder hjärnans övriga delar i denna process (*).
Med tiden blev H.M föremål för hundratals studier. Var och en av dem komplicerade förståelsen för minnet. Det framkom nämligen att han visst kunde forma nya minnen. När man flera dagar i rad gav honom i uppgift att träna på en trixig uppgift, att rita figurer han endast kunde se i en spegelbild, blev han bättre på uppgiften ju mer han övade. Detta trots att han inte hade något minne av själva övningen (*).
H.M fortsatte att intressera forskare även efter sin död 2008. En grupp forskare fick ett erbjudande de inte kunde tacka nej till. En deal bättre än att få gå in i en godisbutik och äta allt man orkar. De fick studera H.M’s avlidna hjärna. Då upptäckte de något som kom att sätta allt på ända. När forskarna undersökte H.M’s döda hjärna märkte de att Scovilles ingrepp inte gått till såsom han själv rapporterat. Han hade råkat lämna kvar en bit av H.M’s ena hippocampus och dessutom råkat skära loss delar av amygdala, en annan region i samma område som hippocampus (*).
Det ställde allt på ända. Det kunde inte enbart vara H.M’s förlust av hippocampus som orsakade minnesstörningarna. Dessutom har andra patienter med andra skador bidragit till att göra bilden mer komplex. En annan patient, B.J, hade råkat ut för något som jag inte rekommenderar någon. Han hade fått en biljardkö upptryckt i sin näsa. Efter det uppvisade han en liknande anterograd amnesi som H.M, trots att B.J’s hippocampus var intakt. I stället hade han främst fått skador i en region som kallas vårtkropparna (*).
Fynd som dessa har fått forskare på fältet att inse att minnet är mer komplext än vad man tidigare trott. Det har ännu inte gått att hitta specifika regioner i hjärnan där minnet är lokaliserat eller där minnen formas, även om vissa områden är mer eller mindre aktiva (*). 70 år efter att H.M började studeras står det klart att enskilda minnen inte lagras på speciella platser i hjärnan. I stället är ett komplext nätverk av hjärnans olika regioner aktivt i minnesprocessen (*). Det är heller inte så att en händelse sparas som en videoinspelning, utan dekonstrueras, plockas isär, för att sedan rekonstrueras, sättas ihop, varje gång vi minns något. Det sker då i samspel med den kontext vi då befinner oss i, vilket gör minnet sårbart för yttre påverkan (*). Det finns fascinerande experiment som visar att minnet är så sårbart att man både kan ändra på detaljer och plantera helt och hållet falska minnen. Exempelvis att som barn ha varit på Disneyland och träffat Snurre Sprätt, trots att Snurre Sprätt inte ens är en Disney-figur (*).
Beträffande minnet är vi alltså, nästan, tillbaka där vi började. I början av 1900-talet trodde de flesta att hela hjärnan är aktiv i minnesprocesser. Sedan skedde en liten utsvävning i försöken att hitta hjärnans specifika minnescentra. Nu kan vi konstatera att komplexa nätverk formar och återskapar minnen.
John Aggleton är en av de som bidrar till att skjuta kunskapsfältet framåt idag. Han menar med så torr humor man kan förvänta sig av en professor i neurovetenskap, att det är ”dags att glömma H.M”.
”Det känns nästan vanhelgande att kritisera det inflytande som H.M haft på minnesforskningen med tanke på att studierna i sig håller hög kvalitet. Men det har varit ett alltför snävt fokus på hippocampus för minne och minnesstörningar, som troligtvis har snedvridit vårt tänkande, vilket fått omfattande konsekvenser” (*).
Det står alltså klart att dator-metaforen lett forskarna in på fel spår när det gäller minnet. Men det är bara ett exempel.
Metaforer för hjärnan som lett oss fel, 2: Det finns ingen plats för emotioner och känslor
Forskningen på emotioner är ett annat område som letts in i en återvändsgränd i jakten på en specifik region i hjärnan. En återvändsgränd som forskarkåren först nu börjar att ta sig ut ifrån.
Sedan psykologins barndom (och långt dessförinnan) har man varit intresserad av emotioner, affekter, känslor eller passioner.
Det hela började med en liten dispyt för över hundra år sedan. Charles Darwin, som får betraktas som en av vetenskapshistoriens tungviktare, antog att emotioner var nedärvda och naturliga (*). Alltmedan William James, som får räknas som en av psykologihistoriens tungviktare, påstod att emotioner i stället konstrueras av oss människor med hjälp av språket (*). Dessa två synsätt, och skillnaderna dem emellan, kom att utgöra startskottet till ”emotionernas hundraåriga krig”. Det är först nu detta krig börjar närma sig ett fredligt slut. Även om det fortfarande finns forskare på fältet som utkämpar hårda slag för att försvara sin ståndpunkt och attackera motståndarna (*). Jämfört med traditionella krig går dock forskarkrig förhållandevis fredligt till. De slåss med vetenskapliga artiklar och ord i stället för vapen och ammunition.
Emotionernas hundraåriga krig har inneburit en kamp mellan Darwins och James två synsätt. Å ena sidan, synen på emotioner som något nedärvt och som därmed är i stort sett samma för alla människor, oavsett kultur. Och å andra sidan emotioner som något vi människor konstruerar och därmed är beroende av individens egna inlärning och kontext.
Under större delen av 1900-talet har antagandet att emotioner är nedärvda genom evolutionen och därmed kodade i hjärnan varit dominerande (*). Två av dess främsta förespråkare, Silvan Tomkins och Paul Ekman, hävdade att alla människor oavsett kultur har så kallade basaffekter. De lär vara rädsla, ilska, glädje, sorg, äckel och förvåning (*). Dessa basaffekter, som förmodades finnas kodade i hjärnan, blev ett fundament som mängder av studier byggde vidare på. Som ett exempel gick det år 2009 hitta 551 studier som använt Ekmans basaffekter för att studera emotioner i relation till aktivitet i hjärnan (*). Slutsatsen i de flesta av dessa studier är att basaffekterna är lokaliserade i specifika regioner i hjärnan, delas med närbesläktade däggdjur (*), samt att basaffekterna triggar igång specifika reaktioner i kroppen genom nedärvda mekanismer i nervsystemet (*).
Det verkar som att den sista striden i emotionernas hundraåriga kriget är över och avgjord, inte sant?
Nej. Trots att meta-analyser med hundratals studier visar att emotioner är kodade i specifika regioner i hjärnan har den andra sidan inte gett upp. De har inte slutat granska forskningen och kritisera dess brister. Brister som blivit allt tydligare under senare år, tack vare den tekniska utvecklingen av utrustning för att mäta aktivitet i hjärnan. I de flesta studier som genomfördes under 1900-talet saknades nämligen den precision som dagens utrustning har. Det tvingar forskarna att uppdatera sin kunskap (*). En av de som varit ledande i kritiken är Lisa Feldman Barrett. Hon inledde sin forskarkarriär med basaffekter som utgångspunkt. Men Feldman Barrett är ett bra exempel på en forskare som inte gör sig skyldig till ensidigt bekräftelsesökande. I stället för att försöka förändra verkligheten efter sina teorier, förändrar hon sina teorier efter verkligheten. När resultaten i hennes studier gång på gång visade på brister i teorin om basaffekter bestämde hon sig för att försöka förstå emotioner från grunden. Något hon själv beskriver i boken How Emotions Are Made.
Hon och hennes forskarkollegor bestämde sig för att klargöra om basaffekter verkligen är kopplade till specifika regioner i hjärnan. De gjorde det genom en välarbetad meta-analys där de endast inkluderade studier med högsta kvalitet. Om teorin om basaffekter vore korrekt, borde det gå att hitta regioner i hjärnan som enbart, och då enbart, aktiveras när en person utsätts för något som triggar rädsla. Och en region som enbart, och då enbart, aktiveras när en person utsätts för något som triggar äckel. Men om en region aktiveras både för rädsla och äckel, eller flera regioner för flera emotioner, går det inte att dra slutsatsen att rädsla eller äckel är kodade i en specifik region. Meta-analysens resultat visade att samma region i hjärnan aktiveras när en mängd olika emotioner triggas (*).
Ett exempel är en region som kallas amygdala. Tidigare har de flesta dragit den fullt rimliga slutsatsen att amygdala kontrollerar rädsla. Personer som fått skador på amygdala rapporterar exempelvis inte rädsla när de ser ormar och spindlar eller när de blir skrämda (*). Men i meta-analysen kunde man konstatera att amygdala inte aktiveras mer än andra regioner när en person triggas till rädsla. Vissa gånger blir amygdala rent av mindre aktiv, trots en situation som triggar rädsla. Det sker exempelvis när en person ska ge ett tal inför en publik, något som många människor anser vara det mest skrämmande som finns (*). Slutsatsen Feldman Barrett och hennes medförfattare drog i meta-analysen var i stället att amygdala aktiveras när en person utsätts för någonting som är nytt och okänt. Amygdala aktiveras både när en person får se något nytt och hotande, exempelvis en bild på en orm, eller något nytt och lockande, såsom en bild på en ny maträtt.
Ett annat exempel är regionen som kallas anterior insula. De som velat placera basaffekter i olika hjärnregioner har ofta hävdat att anterior insula är ”center för äckel” (*). Men även detta är en alltför enkel beskrivning. Äckel aktiverar en mängd olika områden i hjärnan. Exempelvis det redan nämnda amygdala om det äckliga är nytt och okänt. Anterior insula aktiveras i stället när en person blir uppmärksam på olika tillstånd i kroppen. Det sker givetvis vid upplevelsen av äckel, men likväl vid en orgasm (*) eller under yoga (*). Med logiken hos en rubriksättare vid en kvällstidning skulle det nu gå att skriva en löpsedel med texten ”Äckelcentrum i hjärnan aktiveras vid orgasm!”. Men du som hängt med i texten vet givetvis bättre.
I resten av meta-analysen bockar Feldman Barrett och hennes kollegor av basaffekt efter basaffekt, och visar att ingen av dem har en tydlig placering i hjärnan. Lika lite som minnet har en tydlig placering i hjärnan. Fynden i meta-analysen leder till att hundratals forskare, och en del vanliga människor, behöver uppdatera sin syn på hur emotioner fungerar och huruvida de är lokaliserade i specifika regioner i hjärnan. Då kan det vara hjälpsamt att använda en annan metafor än den gängse dator-metaforen. Feldman Barrett menar själv att det är mer hjälpsamt att beskriva hjärnan som ett (håll i er nu)… skafferi! Hon menar att hjärnans olika delar är skafferiets ingredienser. För att baka ett bröd behöver vi vissa ingredienser, men samma ingredienser kan även användas för helt andra recept. Mjöl kan användas för att baka ett bröd, att reda en sås eller panera en fisk. På samma sätt kan amygdala vara involverat både i rädsla och äckel, och anterior insula vara involverat både i äckel och orgasm.
Så, inte heller basaffekter, emotioner, har något given plats i hjärnan. Ännu ett exempel på att vi behöver uppdatera vår förståelse för hjärnan. Det är inte en dator. Om den är ett skafferi eller något annat, är till stor del upp till oss själva att definiera.
En av de som driver utvecklingen framåt är Andy Clark. Han är filosof som under sin karriär omgett sig med forskare i neurovetenskap, kognitionsvetenskap och psykologi. Det har gjort att han kunnat väva ihop enskilda forskningsfält till en helhet som enskilda forskare sällan kan se. Det är lätt att bli trångsynt när man forskar på en liten detalj i en enskild gren av sitt ämne). Clark hävdar att många människor missuppfattat vad hjärnan först och främst utvecklats för. Många av oss tror att hjärnan är en logisk apparat med lagringsutrymme för fakta. Det är fel. Hjärnan har utvecklats för att kontrollera den biologiska kroppen. Hjärnan ska få kroppen att överleva genom att röra sig, reagera och agera. Ofta på bråkdelen av en sekund för att inte drabbas av någon hotande fara. På så vis är hjärnans främsta uppgift att ta in signaler från hela kroppen, integrera alla signaler för att förutspå vad som kommer att hända därnäst, och sedan agera efter bästa förmåga (*). Psyket är inte en enhet som är befriad från kroppen. Psyket är kroppen (*).
Men den dualism som varit omtalad sedan de gamla grekerna och cementerades genom Descartes (*) finns inbakad i vårt språk. Därmed påverkar den vår förståelse för våra mentala processer. Vi kan tala om ”kropp" och ”själ”, att någon beter sig ”huvudlöst” när den beter sig oförnuftigt, eller att en depression innebär att ”felet sitter i huvudet”. Men den forskning som finns på hur hjärnan och nervsystemet interagerar med resten av kroppen, gör att den som vill ha en korrekt och uppdaterad förståelse för psyket inte kan hålla fast vid idén att psyket är frånskilt kroppen.
Neuronerna i nervsystemet kommunicerar med varandra med hjälp av kemiska substanser kallade neurotransmittorer, eller signalsubstanser. Det finns olika signalsubstanser som har olika funktion. Exempelvis dopamin som är förknippat med upplevelsen av belöning och inlärning (*). Och serotonin som är förknippat med den förändrade sinnesstämning som förekommer vid ångest, depression och beroende (*). Om psyket vore helt separerat från resten av kroppen, borde dessa signalsubstanser enbart förekomma i hjärnan. Men faktum är att omkring 95 % av kroppens serotonin inte bildas i hjärnan utan i magen och förmedlas via den så kallade vagusnerven (*). Det finns intressanta studier som visar att förändring av tillståndet i magen kan ha en direkt påverkan på våra mentala aktiviteter.
I ett experiment förde forskarna in en viss sorts fettsyror i försökspersonernas magar, vilket ledde till att de både blev mättare och mindre känsliga för sorglig musik och ansikten som utstrålade nedstämdhet (*). Detta ska nu inte tolkas som att ”fett i maten gör dig lycklig” vilket eventuellt skulle kunna tryckas på Aftonbladet eller Expressens löpsedlar.
I andra studier har man konstaterat att hunger har en stark påverkan på beslutsfattande. Ett första exempel är domare i rätten, som är mer benägna att ge en fällande dom precis innan lunch än precis efter lunch (*). Ett andra exempel är läkare, som är mer benägna att skriva ut antibiotika då de är hungriga, än när de är mätta (*). För många människor blir det en aha-upplevelse. De tror inte att hunger ska påverka ens förmåga att fatta rationella beslut i så viktiga frågor som domslut och utskrivning av antibiotika.
Men det är inte enbart magen som skickar signaler till hjärnan. Hela kroppen bidrar till att påverka vårt tänkande på ibland besynnerliga sätt.
Det verkar exempelvis finnas en koppling mellan en persons upplevelse av renlighet och dennes moraliska tänkande. Olika former av omoraliska beteenden, exempelvis att påminna sig själv om tidigare fusk (*), att ljuga då man lämnar meddelanden på telefonsvarare eller i e-postmeddelanden (*), eller att spela våldsamma tv-spel (*), har liknande effekt. Nämligen en ökad vilja att tvätta sig eller att köpa rengöringsprodukter! Slutsatsen som forskarna drar är att upplevelsen av att vara ”smutsig” efter att ha betett sig omoraliskt, också bidrar till en upplevelse av att vara fysiskt smutsig. Det omvända, att personer som fått tvätta sig fysiskt rena har en känsla av ökad moralisk renhet, gäller också vilket visats i ett flertal studier (* ,*). Ett tragiskt exempel på detta är upplevelsen som många våldtäktsoffer vittnar om. Att de känner sig smutsiga och har ett ökat, ibland tvångsmässigt, behov av att tvätta sig, även lång tid efter övergreppet (*). Så vitt jag vet finns ingen forskning gjord på huruvida även förövarna har ett ökat behov av att tvätta sig. Men baserat på dessa fynd är det rimligt, åtminstone om förövarna ser sin handling som moraliskt smutsig.
Här ska det dock tilläggas att denna tvätt-effekt till en början, kring 2010, var hypad i psykologisk forskning. Men nu, tio år senare, inser man att effekten inte är så stor som det först verkade. Det är ett viktigt inslag i den så kallade replikeringskrisen (*). Men, det står ändå klart att tillståndet i kroppen har en påverkan på ens mentala aktiviteter.
Det stannar inte vid renlighet. Även något så trivialt som huruvida du är höger- eller vänsterhänt påverkar ditt tänkande. I de flesta kulturer (dock inte alla) finns en outtalad inställning att ”höger är bra och vänster är dåligt”. Det kan märkas i uttryck som ”Emma är min högra hand”, begreppet ”vänsterprassel” eller det faktum att engelskans ord ”right” står för både ”höger” och ”rätt”. Detta har legat till grund för en rad studier som visat att människor har outtalade associationer mellan höger som bra och vänster som dåligt.
Vid ett experiment fick försökspersonerna välja vilken av två produkter de ville köpa, vilken av två jobbsökande de ville anställa och (när forskarna möjligen spårade ur en aning) vilken av två utomjordingar de tyckte såg snällast ut. Försökspersonerna bedömde oftast det högra alternativet som det bästa, mest lämpade eller snällaste (*). Det gäller även för barn, så små som fem år gamla (*). En intressant aspekt av fyndet är att det främst gäller för högerhänta. Vänsterhänta anser i större utsträckning att det vänstra alternativet är att föredra. Förklaringen är att en individ genom livet, i takt med att den använder sin föredragna hand, förstärker sina outtalade associationer mellan respektive hand och vad som är positivt eller negativt. Det som är enkelt anses ofta positivt, och när det är enkelt att använda en hand, kommer det som förknippas med den handens sida av kroppen, att upplevas mer positivt (*).
Fynd som dessa borde övertyga den som idag tror att hjärnan agerar som en central dator, oberoende av kroppens signaler.
Det är inte enbart tillstånd i kroppen som påverkar hjärnan. Även det omvända gäller. Hjärnans aktivitet och våra mentala upplevelser påverkar i högsta grad resten av kroppen. Ett exempel på detta är hur en person som upplever stress läker långsammare. Sår i huden läker i genomsnitt dubbelt så snabbt hos personer som upplever en låg grad av stress, än de som är mycket stressade (*). Bra att veta för den som ska återhämta sig från en operation eller en förlossning (samt, inte minst, dess anhöriga och arbetsgivare). Denna läkningsprocess sker på grund av hormonförändringar i kroppen, och kan alltså inte förklaras med det vi ska komma till härnäst.
Det främsta, och kanske mest fascinerande, exemplet hur hjärnan påverkar kroppen är placeboeffekten. När människor tror att något ska fungera upplever de också att det fungerar. Och inte bara upplever, såsom att effekten är en naiv vanföreställning. Tillståndet i kroppen förändras faktiskt hand i hand med övertygelsen (*). Typexemplet berör läkemedel. I läkemedelsstudier brukar hälften av försökspersonerna få ett piller med verksam substans och den andra hälften ett verkningslöst piller som ser ut och smakar som en medicin. Samtliga patienter tror alltså att de får ett piller med verksam substans. Om studien håller riktigt hög kvalitet vet inte ens personalen eller forskarna vilken patient som får vilket piller. Vid dessa studier brukar det inte vara någon tydlig skillnad i tillfrisknande, upplevelse av smärta eller vad nu pillret förväntas bidra till (*).
Även patienter med så svåra tillstånd som Parkinsons sjukdom kan uppleva en förbättring med hjälp av placebo. I en studie fick den ena gruppen patienter nya dopaminneuroner transplanterade till hjärnan genom en kirurgisk operation. Den andra gruppen patienter fick genomgå samma operation, med den enda skillnaden att inga dopaminneuroner transplanterades in, en så kallad ”bluff-operation”. Inte ens kirurgerna själva visste om de opererade in de verksamma dopaminneuronerna eller placebo. Vid uppföljningarna visade det sig att samtliga patienter, och deras anhöriga, upplevde att deras Parkinson-symptom minskat (*).
Fascinerande nog har det även visat sig att vissa patienter blir bättre av placebo, trots att de är fullt medvetna om att den behandling de får inte är verksam (*)!
Även det motsatta gäller. Det kallas nocebo. En person som får veta att den sovit dåligt, trots att den egentligen sovit gott en hel natt, kommer med största sannolikhet att uppvisa flera symtom på verklig sömnbrist. Exempelvis negativa tankar och sömnighet under dagen (*). En person som läser bipacksedeln till sin medicin och blir medveten om alla dess biverkningar, kommer i större utsträckning att uppleva just dessa biverkningar (*). Och en person som är övertygad om sin överkänslighet mot gluten, kommer att känna oro i magen om den får veta att maten den ätit innehåller gluten, trots att den egentligen inte gör det (*).
Än idag vet man inte exakt varför placebo- och noceboeffekten uppkommer. Man vet att det är en komplex interaktion av förväntningar, inlärning och uppmärksamhet på kroppens signaler. Inom forskningen, främst läkemedelsforskningen, har man länge velat reducera placeboeffekten eller få bort den helt och hållet. Men nu börjar fler och fler inse att placebo är en god vän, då det har uppenbara fördelar både för patienters hälsa och inte minst deras och samhällets ekonomi. Det är mycket billigare att framställa sockerpiller än läkemedel (*).
Men, det är fel att övervärdera placeboeffektens betydelse. Det finns vissa som menar att du kan ”tänka dig frisk” och att svåra sjukdomar som cancer kan botas bara man har rätt attityd. De har fel. Även om det finns vissa studier som visar att positivt tänkande har en gynnsam effekt på livssituationen som helhet (*), ska det inte förväxlas med att det faktiska tillfrisknandet gynnas av positivt tänkande. De flesta av de studier som förespråkarna för positivt tänkande hänvisar till är av låg kvalitet och berör ofta andra områden är cancer (*). Dessutom drabbas de troligtvis av det som kallas survivorship bias. Det är lätt att tro att alla som överlever cancer har tänkt positivt, och att de överlevt just därför, bara för att några som tänkt positivt överlevt cancer och därefter gillar att berätta om det. Men välgjord forskning talar emot detta. I en studie där man följde över 1000 cancerpatienter under nio års tid, såg man att det inte fanns något samband mellan varken positivt eller negativt tänkande och tillfrisknande från cancer (*). På det stora hela har påtvingat positivt tänkande snarare en tendens att få cancerpatienter att känna sig skyldiga till att ”inte försöka tillräckligt” eller att ”egentligen inte vilja bli friska”, vilket knappast är gynnsamt för deras tillfrisknande och välmående (*). Likväl, placebo och nocebo är tydliga exempel på att våra mentala aktiviteter påverkar resten av kroppen. Och vice versa.
Hjärnan är inte någon dator. Den där uppdelningen mellan kroppen och psyket är varken trovärdig eller användbar.